Malin Liljeholm

Ibland är det så skönt att bara få åka upp till stallet och mysa med min pärla, precis vad jag behövde nu ikväll. Bara pyssla om och pussa på den där underbart gosiga lilla mulen! :)

När man känner sig pigg och frisk men inte är välkommen på jobbet får man ju helt enkelt ta och umgås med den som inte kan bli smittad. Så en uteritt i vinterkylan och solnedgången fick det bli. (Note to self: ta på raggsockor nästa gång) Eftersom det var halt i skogen och hårt på vägen så fick vi ta det väldigt lugnt men vi båda uppskattade ändå att få komma ut en sväng. Detta trotts att vi blev totalt överaskade av ett gäng med hjortar som troligtvis tänkte äta upp oss om vi frågar Wilma och dessutom var tvungna att ta oss förbi en köttätande höhäck vid grannstallet. ;) Men vi överlevde ridturen och det måste ju ändå vara det som räknas. :)

 

 

Idag var jag en sån där tvättäkta hästtjej som prioriterade bort middagen för att hinna upp till stallet och rida innan hästarna skulle in. Vad gör man inte när hästen äntligen fått på sig den där tappskon igen. Så ett cirka 40 minuter långt ridpass på ridbanan fick det bli nu ikväll. Massa mjukgörande övningar och tempoväxlingar för att få igång den där bakdelen som tagit semester efter en hel sommar med sjukdom/vila. Det är vår största prioritet just nu, att mjuka upp Wilmas kropp igen, bygga muskler och bygga upp en bättre kondition. Men det sistnämnda kommer ju med lite på köpet när man jobbar med de första delarna. Sen behöver ju även jag träna upp mig själv igen, man tappar verkligen allt muskelmässigt så himla fort när man haft ett litet upphåll. Så nu kämpar vi på båda två helt enkelt, men motivationen är det ju inget fel på i alla fall så det här ska nog gå vägen! :)

 

Provade även ett av de nya betten idag och det gick från att tycka att det var lite märkligt eller annorlunda i munnen till att faktiskt vara ganska tillfreds med att ha det där och till och med tugga en hel del. Så vi får väl känna oss rätt nöjda med det för att vara första gången vi provade det, jag är ju medveten om att jag har en häst som inte gärna tuggar på betten som man egentligen vill att dom ska utan det brukar ta ett tag att lirka fram det. Men det kommer nog så småning om och min magkänsla säger att det kommer passa Wilma superbra bara vi får vänja oss lite med det först. :)

 

Jag måste bara berätta om en helt otrolig sak som hände imorse när jag var i stallet. Som jag berättat om tidigare så har ju Wilma tagit av sig en framsko och idag när hästarna var utsläppta och stod och mumsade på sitt frukosthö tänkte jag att jag skulle gå ett varv i hagen för att se om jag kunde hitta den borttappade skon. Efter en stunds vandrande fram och tillbaka släppte Wilma sin hötuss och kom ner till mig i hagen för att kika vad jag pysslade med. När hon följt med mig en stund säger jag utan någon egentlig baktanke: "Men Wilma kan du inte bara visa mig vart du tagit av dig den där skon någonstans?". Varpå hon går en bit bort från mig och liksom tittar i gräset på olika ställen och till slut bara stannar hon en bit bort, så jag följer efter henne dit. Vad tror ni låg i gräset precis framför henne... den borttappade skon som jag letade efter. Hur sjukt är det inte?! Jag fick gåshud på armarna när jag såg den. När jag sen plockat upp skon så gick hon tillbaka till sin hötuss och fortsatte äta i lugnan ro.

 

Jag kan liksom inte låta bli att undra om hon verkligen förstod vad jag pysslade med eller om det bara var ren slump att hon stannade just där just då. Jag vill verkligen tro att det var så att hon förstod och ville hjälpa mig. Men samtidigt så är det väl mest troligt att det bara var en slump att hon stannade just där. Och nu ska jag sluta spekulera i saken innan det urartar fullständigt, men en helt sjuk gåshudsframkallande upplevelse var det i alla fall. :)

 

Planerna jag hade för mig och Wilma nu i helgen går helt bort då jag när jag tog in henne ikväll fick se att hon tagit av sig en av sina framskor.. Antalet svordommar som for genom mitt huvud när jag upptäckte detta går nog inte ens att räkna. Så planerna jag hade för helgen får vi alltså skrota och istället invänta världens bästa hovslagare som lovat att klämma in oss på onsdag så att Wilma kan få en ny sko. Så tills dess blir det alltså vila för min tjej och jag får vänta ytterligare på att testa dom nya betten som jag köpte. Men men.. vad gör väl några dagar extra när vi förhoppningsvis har en himla massa år framför oss att spendera med varandra. :)

Jag och Wilma har verkligen inte haft det helt lätt det senaste året, men för ungefär 1,5 vecka sen bestämde jag mig verkligen för att det skulle bli ändrig på saker och ting. Så nu avslutar jag varje söndag med att göra upp en plan för kommande vecka. Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att om jag inte har en plan och kommer hem trött från jobbet på kvällen så är det så lätt att bara skjuta upp det till morgondagen. Så på det här viset blir det jag har tänkt verkligen av. Så nu är vi alltså på väg tillbaka igen, mer målmedvetna än någonsin! För tillfället så är siktet inte ställt så högt men förhoppningsvis blir det en del spännande äventyr nästa sommar med både häst och människovänner och då måste vi ju vara i form både Wilma och jag.

 

Igår var det dags för det där ihopsläppet som vi alla nog hade fasat lite för.. Att släppa ihop fyra hästar som inte gått med varandra innan är ju inte helt riskfritt. Men det gick mycket bättre än väntat som tur var. Inga större skador. Wilma rök ihop med ardennern och fick sig en spark på rumpan vilket resulterade i lite haltande som snabbt gick över och sen lite strelhet. Men även stelheten gav med sig efter en liten promenad och idag är hon precis som vanligt. Så nu kan vi alla andas ut och hästarna är nöjda. :)

Vad kan vara bättre än lite mys och bus med favorittjejen en varm och härlig vårkväll!? <3

Äntligen så har Wimlan fått en kompis igen, och de verkar onekligen som att dom båda tycker lika mycket om lera. Men en lerig häst är en trygg häst så de värmer verkligen i mitt hjärta att se dom så trygga med varandra redan från början. :)

Tanken är att jag om en liten stund ska bege mig upp till stallet. Jag håller tummarna stenhårt för att isen nu är borta på ridbanan så jag kan känna igenom skruttan efter all sjukdom och vila. Men självklart tar vi det lugnt, de är ju dumt att gå ut allt för hårt och skapa mer bekymmer. Men jag ser fram emot att iaf kunna jobba henne lite mer och verkligen kunna känna av hur läget är just nu. :)

Jag hade ju veterinären ute i måndags och det blev både röntgen och ultraljud av benet. Resultatet av detta var superfint, man kunde se en liten bula utanför benet i benet som kommit av en hård smäll. Men benet och senorna i benet är hur fina som helst och den svullnaden som är kvar beror på en efterhängsen irritation i huden. Detta innebär alltså att hon är fullt frisk i benet och jag har fått grönt ljus att börja sätta igång min pigga och något understimulerade skrutt. :D De va inte gratis att ta reda på vad som hade hänt, men de är så värt det när man nu slipper undra och vara nojig. :)

Så nu är det dags att komma i form igen, för oss båda.

Finaste Wimlan! <3

Vi lindar och lindar det där nedrans svullna bakbenet och sakta sakta blir det bättre.. Önskar bara att hon kunde få bli helt bra nu. Men om vi ska se något positivt i detta så är det att i början var de rena kriget för att ens få dit lindan då hon vägrade samarbeta och bara trampade runt. Nu går det istället på några ynka sekunder och hon står som ett ljus varje gång mitt hjärta. :)

Benet blir bättre men det är fortfarande inte helt bra så de är sjukhage som gäller ett tag till och nu är benet lindat nästan dygnet runt. Det gör lite ont i hjärtat att se henne så rastlös och uttråkad i den där lilla hagen.. men idag när jag höll på och fixade där uppe så såg jag till min stora glädje åter igen att en av stallkatterna höll henne sällskap. Något som jag sett rätt ofta den senaste tiden. :)

Googlear på "svullen sträcksena häst" och känner bara hur jag får mer och mer ont i magen.. Jag vet det är sånt man egentligen inte ska göra men hur kan man låta bli när det inte vill bli bättre. Och faktiskt har jag även hittat några idéer på hur man skulle kunna hjälpa mot svullnaden ännu mer och förhoppningsvis kanske hon kan bli bra inom en snar framtid. Prognosen för just en sån här (lindrig) skada är ju faktiskt god men det kan ta olika lång tid från häst till häst innan det blir helt bra igen. Så jag borde ju egentligen bara försöka ha tålamod och fortsätta kyla benet, men det är så himla frustrerande när det inte händer så mycket som man hade hoppats.. Men men nu ska jag försöka stänga ute alla tankar om svullna hästben och försöka sova några timmar, jag kan ju i alla fall trösta mig med att hon inte verkar ha ont då hon mer eller mindre studsar in från sjukhagen på kvällarna och inte visar någon som helst hälta. Så bara att fortsätta på samma spår nu och hålla tummarna. :)

Efter en vecka med svullet ben och som efter alla våra olika försök enligt konstens alla regler och samtal med veterinär för att få svullnaden att försvinna så ville den inte ge sig helt och både igår och idag var det värre än det varit tidigare. Så imorse var det bara för mig att kliva upp och ringa veterinären igen, den här gången bestämde vi att han skulle komma ut och kika på min lilla skrutt. Så nu ikväll kom han och kollade på benet, och så fick jag springa med en överpigg häst som mer skuttade fram än travade, men halt var hon ju inte i alla fall så det var ju skönt. Men nu har vi i alla fall fått recept utskrivet på lite Metacam och Compagel, det första är antiinflamatoriskt och ska hjälpa från insidan och det andra är en gel som ska masseras in på benet 1-2 gånger dagligen tills svullnaden förhoppningsvis är borta. Och så är det nu mindre sjukhage som gäller och inget spring.. Blir spännande att se hur de går för fröken piggelin. Så blir en tripp till apoteket för att ruinera mig själv med att hämta ut allt imorgon och så hoppas vi att Wilma kan få bli frisk sen.