Malin Liljeholm

Höst och vinter innebär ju inte bara regn, snö och kyla det innebär också ett stort behov av fleecekläder både för stora och små, men den här gången var det Hugos tur att få garderoben påfylld. Och en av favoriterna hos oss är ju självklart Didriksons fleecesett som finns i många olika härliga färger och mönster. Dock har jag haft stora problem att hitta i rätt storlek den här gången då det mesta varit slutsålt i de flesta nätbutiker, men jag hade turen att hitta dessa hos Sportshopen.com och jag tror att Hugo kommer bli supernöjd med både färg och passform. Om sanningen ska fram så har vi en liten kille här hemma som älskar rött så jag har på känn att det kan bli nya favoriten här sen. 

Med det sagt och med en väldigt trött selfie säger jag nu god natt. 

Den här helgen har jag gjort något jag inte gjort på flera år, inte sen innan Hugo föddes. Jag packade min väska och åkte hem till min kollega och bästa vän Linda för en riktig tjejhelg. Helt underbart att bara få vara jag utan både barn och sambo för ett tag. Väldigt välbehövligt också för oss båda då det just nu är lite kämpigt på jobbet av olika anledningar. Så vi behövde verkligen få göra något roligt tillsammans utan massa måsten och krav. Helgen har alltså bestått av massa gott att äta och dricka, en skön långpromenad i skogen och såklart massa prat och skratt. Så nu känner jag mig verkligen uppladdad och redo för (nästan) allt vad livet har erbjuda. 

En riktig höstruskig söndag lider mot sitt slut, men trotts rusket har jag faktiskt haft en riktigt bra dag. Jimmy gick upp med Hugo imorse och sen åkte dom iväg på en playdejt, så jag fick både sovmorgon och en lugn skön söndagsfrukost för mig själv. Faktiskt så hann jag till och med tvätta och städa lite innan dom kom hem igen. Så skönt med en lugn dag för sig själv, minns knappt när jag hade en sån senast. Men lika mysigt var de såklart när dom kom hem och vi fikade med kanelbullar i soffan framför barnprogrammen. 

Nu har jag precis landat i soffan efter en sväng till stallet och lite kvällsjobb vid datorn (utvärderingar skriver tyvärr inte sig själva) och tänkte ladda upp för en ny vecka med ett avsnitt av Bones. 

Jag brukar ibland skämtsamt säga att jag nog träffat den mest oromantiska mannen på planeten. Men så är ju såklart inte fallet, även om han är sämst på att komma ihåg födelsedagar och sånna saker (vilket han själv också erkänner). Men så är han så bra på dom små sakerna.. Jag får höra att han älskar mig, jag får den där pussen när han kommer hem från jobbet och som idag överraskade han med hemlagad lyxmiddag en helt vanlig måndag. Så vem behöver egentligen en bal på slottet när det här är det man får uppleva dagligen, det måste ju ändå vara precis vad det innebär när man hittat sin sanna kärlek. 

Sen har vi såklart våra upp och nedgångar, det tänker jag absolut inte sticka under stolen med. Men det är sånt vi alltid tar oss igenom på något vis och jag vet att jag många gånger borde bli bättre på att se dom här små sakerna i vardagen som man ibland kanske tar lite förgivet. Men jag vet att det är med honom jag vill spendera resten av mitt liv för det är han som gör mig lycklig. 

Förra vintern var ju ärligt talat inte mycket att hurra för om man säger så.. Jag tror Hugo bara hann använda overallen jag köpte ett par tre gånger. Och jag som alltid älskat vintern känner ju lite sorg innombords att min son aldrig fått uppleva en riktig vinter. Så nu är vi redo med varma kläder och skor och håller våra tummar stenhårt för en fantastisk vinter med massa snö och pulkaåkning. 

 

Lägger upp lite bilder här nedan på vad mamman klickat hem och kan varmt rekommendera dessa kläder och skor till er som har egna småknattar där hemma.

 

Som förskollärare ser man ju en hel uppsjö olika märken på både kläder och skor, så jag har noga valt ut vilka kläder jag köper till min lilla för att han ska kunna hålla sig både torr och varm från topp till tå oavsett väder och vind. 

 

 

Ni kanske tycker att det är märkligt att jag väljer att skriva just så, Drömmen om ett hus! Men det är just precis så det är och det är faktiskt inte så konstigt som det kanske kan låta. För faktum är att det lilla hus vi bor i nu hyr vi och dessutom är det inte större än 60kvm delat på två plan, så med en liten Hugo som blir större och större börjar det kännas väldigt trångt. Han kommer ju också vilja ha ett eget rum när han blir större och slippa dela sovrum med mamma och pappa.

Så som ni kanske förstår är jag dagligen in och spanar på hemnet, men vi börjar nog mer och mer landa i tanken att vi istället för att köpa ett färdigt hus vill köpa en tomt och bygga vårt eget drömhus från grunden. Vi är väl medvetna om att detta inte är något litet projekt, men vi börjar bli ganska säkra på att det är vad som kommer att passa oss bäst. 

Vi har till och med kommit så långt i den tankeprocessen att vi spanat in en tomt som vi vill köpa och även pratat med dom som äger marken. Så just nu gå vi i väntans tider på ett prisförslag och vad kommunen säger om att stycka loss själva tomten från gården som den tillhör i dagsläget. Mycket mer än så vet vi inte i dagsläget men planen är självklart att hela resan ska dokumenteras här, så stay tuned. 

Dagens skoning var lite extra spännande eller ja det blev lite mer utav en aha-upplevelse. Magnus hittade nämligen en röd rand när han verkade vänster framhov. Vilket alltså visar på en fångkänning för 2-3 månader sen. Detta förklarar ju stelheten vi brottats med under sommaren, även om det egentligen inte är ett tecken på just Fång. Men med en obalans i hoven är det ju klart att det kan påverka kroppen och speciellt efter att ha stått still inne på nätterna. Nu senaste veckorna har hon tack och lov känts mycket bättre och jag fick ju nu min förklaring till varför, fångkänning en har läkt ut och störningen som blev vuxit så långt ut i hoven att den delen nu verkades bort. 

Ni som hängt med förr vet ju redan att vi brottats med Fång för flera år sedan och att hon nu varje sommar går med betesreducerare/munkorg på dagtid och står installad på nätterna. Så jag gör verkligen allt i min makt för att detta inte ska hända, men vad jag förstått så har betet varit riktigt extremt i sommar och min känsliga donna har alltså reagerat på betet trotts alla mina ansträngningar. Så i ärlighetens namn hoppas jag nu på flera somrar med sämre bete så att vi kan få slippa dessa bekymmer. 

VABandet fortsätter men det är tur att hosta och snor inte smittar hästar så att vi i alla fall kunde åka upp till stallet en sväng för lite friskluft och mys med Frasse.

Jag har bestämt mig för att vara lite försiktig med vad jag delar med mig av när det gäller bilder på Hugo här, då bloggen är helt öppen och fri för alla att besöka. Så därav får ni helt enkelt stå ut med suddigt ansikte och bilder tagna där ansikte inte syns. Jag tänker att det får vara så tills den dagen han är stor nog att bestämma själv om han vill vara med här eller inte. 

Ni som själva har småbarn vet ju precis hur det är i dessa tider. Massvis med baciller som cirkulerar, och nu i dessa Coronatider är det ju bara att snällt isolera sig hemma vid minsta hosta och snor. Så vi är nu inne på omgång nummer två av VAB denna höst och lilleman är aningens otålig kan jag säga.. Han som älskar förskolan och att få busa med kompisarna är inte längre så nöjd över att bara får vara hemma med mamma och pappa om dagarna. Men förhoppningsvis är hostan och snoret snart ett minne blott. 

 

Tänk att det gått nästan 2,5 år sedan jag skrev den senaste raden här. Och jag kan säga att jag många gånger tänkt tillbaka på tiden då bloggen och skrivandet var en del av min vardag. Jag som alltid har älskat att skriva, men så kom livet ivägen och det blev som det blev med bloggandet. Det rann ut i sanden.

 

Nu känns det som ett helt annat liv, så mycket har hänt och när jag tittar tillbaka på dom rader jag en gång skrivit känns det som en helt annan livstid, en helt annan person. 

 

Men jag saknar verkligen skrivandet och jag har länge funderat på att ta upp det igen. Mest för min egen skull, för att det är något som jag vet att jag mår bra av. Att få sätta ner mina tankar och känslor i text.

 

Så välkommen hit, till en hästokig småbarnsmamma som lever sambolivet och jobbar heltid som förskollärare.  

Så går vi in i vecka 31 och vi längtar mer än någonsin efter vår lilla Mini. Det märks att det börjar bli mindre plats för honom där inne i magen, allt känns mer tydligt och ibland går magen i vågor av sparkar. Nu börjar en del saker dessutom kännas lite tyngre, det är låångt till golvet. Men jag ska inte klaga.. jag känner mig fortfarande oförskämt pigg trotts allt. Och med bara 6,5 veckor kvar att jobba känns det ändå helt okej. Sen blir det några veckors efterlängtad och välbehövlig semester innan Mini är beräknad. 

 

 

Så går vi in i vecka 29 och tredje trimestern. Det börjar verkligen närma sig och jag räknar ner veckorna som är kvar för mig på jobbet nu. Inte för att det känns speciellt tungt utan mer för att jag längtar så efter vår Mini. Nu börjar det kännas att det är på riktigt.. jag ska bli mamma och för varje dag som går känns Minis rörelser allt mer där inne i magen. Helt magisk känsla. Lite tråkigt bara att så fort Jimmy lägger handen på magen så envisas det lilla livet där inne med att vara precis stilla, men han ska nog lyckas få känna någon spark så småning om han också hoppas vi.

 

Så var det de här med vagn, en djungel kan man verkligen säga. Men tack och lov så var jag och Jimmy väldigt överens om vad vi var ute efter och det gick faktiskt rätt fort att hitta just den vi ville ha. Så vår Emmaljunga NXT90F står nu och väntar på Minis ankomst.