Malin Liljeholm

Jag måste bara berätta om en helt otrolig sak som hände imorse när jag var i stallet. Som jag berättat om tidigare så har ju Wilma tagit av sig en framsko och idag när hästarna var utsläppta och stod och mumsade på sitt frukosthö tänkte jag att jag skulle gå ett varv i hagen för att se om jag kunde hitta den borttappade skon. Efter en stunds vandrande fram och tillbaka släppte Wilma sin hötuss och kom ner till mig i hagen för att kika vad jag pysslade med. När hon följt med mig en stund säger jag utan någon egentlig baktanke: "Men Wilma kan du inte bara visa mig vart du tagit av dig den där skon någonstans?". Varpå hon går en bit bort från mig och liksom tittar i gräset på olika ställen och till slut bara stannar hon en bit bort, så jag följer efter henne dit. Vad tror ni låg i gräset precis framför henne... den borttappade skon som jag letade efter. Hur sjukt är det inte?! Jag fick gåshud på armarna när jag såg den. När jag sen plockat upp skon så gick hon tillbaka till sin hötuss och fortsatte äta i lugnan ro.

 

Jag kan liksom inte låta bli att undra om hon verkligen förstod vad jag pysslade med eller om det bara var ren slump att hon stannade just där just då. Jag vill verkligen tro att det var så att hon förstod och ville hjälpa mig. Men samtidigt så är det väl mest troligt att det bara var en slump att hon stannade just där. Och nu ska jag sluta spekulera i saken innan det urartar fullständigt, men en helt sjuk gåshudsframkallande upplevelse var det i alla fall. :)