Aldrig kan det få vara bra

Så var det dags igen... hälta och vila i sjukhage. Det känns som att det aldrig tar slut, skador och sjukdommar bara avlöser varandra och om jag ska vara ärlig börjar jag tappa hoppet om att vi någonsin ska få slippa allt detta. Hon är 11 år gammal men drar på sig mer skit än en tjugoåring... vet snart inte vad jag ska ta mig till.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0