Malin Liljeholm

God morgon! Det är fredag och känslan i kroppen är helt underbar. Inte bara för att det är fredag utan för att jag fortfarande lever på känslan från mina två senaste ridpass med bästa Wimlan. 

Som ni vet så var ju Equiterapeut Sverker ute i måndags och som jag misstänkte så hade hon en låsning bak i höger sida och var därför också väldigt stel i just den sidan, något som märkts tydligt i ridningen den senaste tiden. I alla fall så satte han några nålar i bakpartiet, tryckte lite på olika ställen och drog på några andra. Sen var det vilodag som gällde i tisdags. I onsdags när jag hoppade upp i sadeln var skillnaden enorm, vi kan nu utan problem göra fina hörnpasseringar i båda varven igen och faktiskt gå på volter utan protester och dessutom så trycker hon inte längre över mig på ena sidan hela tiden. Så dom problemen vi haft den senaste tiden är som bortblåsta och det är verkligen helt underbart! 

Och så kommer vi till ridpasset igår, jag hade egentligen inte ens tänkt rida men så ändrade jag mig i sista minuten och slängde på ett träns. Jag som aldrig rider barbacka då jag har pinsamt dålig balans har nu bestämt mig för att det bara ska gå att lära sig. Och vet ni vad!? Det gick hur jäkla bra som helst! Allting bara klickade och Wilma var hur duktig som helst. Vi tränade både på banan och kunde också avsluta med en liten skogsrunda som avskrittning. Så nu kan man säga att jag verkligen fått blodad tand för det här med barbackaridning.