Malin Liljeholm

De flesta av er älskar säkert vårdagarna som dyker upp nu och längtar efter sommaren, självklart gör jag det också. Men samtidigt är det just det som fyller mig med så fruktansvärt mycket ångest och oro att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Varje grästrå som växer upp och varje vårblomma som slår ut skapar en klump i magen. Varför undrar ni säkert nu. Som en del av er vet så blev min älskade Wilma sjuk förra våren, hon fick fång och spenderade hela sommaren själv i en liten sjukhage. Hela sommaren blev förstörd, och visst de kan jag väl ta för tack och lov så blev hon helt återställd. Men ni kan ju tänka er hur rädd man blir för att det ska hända igen.. Så varje grästrå i mina ögon är förädiskt, något ont som kan sätta igång den där hemska sjukdommen igen. Och det värsta av allt är att jag gör allt i min makt för att det inte ska hända igen, jag har även veterinärens ord från förra sommaren som går genom mitt huvud om och om igen "det är ett extremår i år och hon kommer troligtvis aldrig få det igen". Men jag kan aldrig vara helt säker på att det inte gör det, jag kan aldrig veta. Det är vad som skrämmer mig, skapar den där illamående ångestkänslan och ger mig mardrömmar om nätterna.