Malin Liljeholm

Jag har nog alltid varit en sån person som är bättre på att lyssna än att prata. Dessutom är jag ganska duktig på att känna av vad man ska/borde säga och när man säger det. Av just dessa anledningar så är jag en sån person som mina vänner ofta vänder sig till när det blir problem, när något oväntat dyker upp eller bara när man behöver ha någon som kan lyssna och kanske kan säga de där rätta orden som får det att kännas lite bättre. Så ja man kan väl säga att jag får veta ganska mycket och på så sätt också bär med mig ganska mycket. Det har även hänt ett antal gånger att jag fått höra att jag är en sån bra vän för att jag alltid lyssnar och bryr mig.. Jag är verkligen ingen expert på något område alls, men jag vet att är det något som uppskattas så är det just den där känslan av att känna sig hörd och att prata med någon som faktiskt lyssnar och tar in det man säger. Jag vet för även om jag är mer en lyssnare än en pratare så finns det de stunder då jag också behöver ha någon som kan lyssna, trösta och säga att allt kommer att bli bra. Jag kanske inte har sådär jättemånga människor i mitt liv som jag verkligen litar på och anförtror mig åt, mycket av den anledningen att folk inte bryr sig då det många gånger kan vara lättare att prata om sig själv än att försöka förstå och hjälpa någon annan. Jag skulle påstå att jag har ett stort hjärta och när jag väl släpper in människor på djupet så är det för att dessa människor verkligen betyder något för mig, de har inte tagit mig förgivet. Många gånger kan jag bli besviken och ledsen för att folk runtomkring mig ofta tar förgivet att jag ska lyssna och förstå, att jag på något magiskt sätt ska göra allt bättre när livet är skit men sen när allt är bra då existerar jag knappt längre. Så att vara en god lyssnare innebär tyvärr ofta att man också blir tagen förgivet...