Malin Liljeholm

Ja det där med framtiden är så svårt på så himla många sätt.. Det är så mycket som man måste tänka på och ta i beaktande innan man ens kan fatta minsta lilla beslut. Men här om dagen.. eller ja i torsdags veckan som va så tog jag ett sånt där stort och skrämmande beslut som i princip påverkar hela min framtid. Och det kändes där och då helt galet och om jag ska vara ärlig så kan jag fortfarande inte riktigt förstå vad jag har tagit mig igenom sen dess just på grund av det beslutet. 

 

 

Den senaste tiden har det funnits några förskollärartjänster att söka på en förskola där jag väldigt gärna skulle vilja jobba i framtiden (där jag redan jobbat en del som vikarie och trivs väldigt bra), så efter att ha pratat lite med personalen där och mer eller mindre blivit tvingad att söka så kollade jag med chefen för enheten om det ens var någon idé för mig att söka nu eftersom att jag ju faktiskt har en termin kvar på min utbildning. Som svar fick jag att jag skulle skicka in en ansökan på en gång. Så fredag kväll (sista ansökningsdagen) satt jag och skrev mitt första CV och personliga brev någonsin.. Ja lite halvt panik hade jag kan man ju säga. Redan på måndag eftermiddag blev jag uppringd av chefen som ville boka tid för en intervju, först ut var jag dessutom.. Så tisdag klockan 13 fick jag tid. Självklart blev jag superglad men sen så vet ni ju allt om min kaotiska kväll och natt, sen så skulle jag dessutom upp och jobba innan intervjun och hade inte sovit många minuter. Men jag tog mig dit med tårarna brännande bakom ögonen hela dagen och en klump i både hjärta och hals.. Jag stängde ute allt och satte mig i den där fåtöljen och svarade helt ärligt med det första jag tänkte på på varje fråga utan att visa hur dåligt jag mådde.. tills vi när intervjun var slut kom in på att jag var hästtjej och jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre.. Som tur var så var ju båda två som satt med på intervjun hästmänniskor och tyckte jag var otroligt stark och professionell som kunde stänga ute allt och vara så närvarande och svara så bra på alla frågor utan att låta något så stort påverka mig. I efterhand känns det otroligt skönt endå att de kom fram men samtidigt så kändes det inte så himla bra att sitta där och gråta på sin första arbetsintervju någonsin. Men det verkar trotts allt ha gått rätt bra.. jag vart ju inte utslängd i alla fall och jag vet ju att de är flera stycken i personalen som vill ha mig där och verkligen kämpar för att det ska kunna bli så. Men så hänger det ju också mycket på om det går att lösa det med mina fortsatta studier nu under hösten och det där personalkontoret som alltid ska ha sista ordet om alla tjänster. Så ja nu får jag alltså vara nervös och vänta drygt två veckor innan jag får veta hur det blir.. Hur min framtid kommer att se ut.. Så nu hoppas jag att ni alla håller tummarna för mig där ute! :)