Malin Liljeholm

Idag fick jag veta att en person som jag gått i samma klass som i nästan 2,5 år lämnat det här livet. Helt oväntat och utan förvarning. Det är verkligen fruktansvärt och hemskt, inte minst för hans nära och kära. Jag själv kände honom inte mer än att vi som sagt gått i samma klass, sagt hej ibland och pratat om sånt som är skolrelaterat. Så nej i min värld kände jag honom inte tillräckligt för att som en del andra låta tårarna rinna öppet i klassrummet när beskedet kom. Nej jag är inte iskall och känslolös, jag väljer bara att inte visa mig svag. Jag stänger in mig när jag blir ledsen och för allt i världen skulle jag inte låta tårarna rinna så på en offentlig plats. Det är bara inte så jag fungerar längre, jag har vuxit ifrån den delen av mig själv skulle man väl kunna säga. Och som jag sa, även om det är hemskt och fruktansvärt orättvist det som hänt så kände jag inte den här personen tillräckligt för att jag skulle reagera på ett sådant sätt. Men trotts det så är det klart att jag berörs, känner en tomhet och chock. Dessutom är det i en sån här stund som man slås av sina "egna" förluster och känner sig allmänt nedstämd, känner en enorm saknad som är svår att förstå om man själv aldrig upplevt det. Så idag går mina tankar till min klasskamrat och hans nära och kära.