Saknaden är lika stor som då...
För fem år sedan förlorade jag min största förebild och bästa vän. Det var den hemskaste dagen i mitt liv, jag har aldrig kännt en sådan tomhet och hopplöshet som jag gjorde då. Jag minns den kvällen så detaljerat att det nästan skrämmer mig.. Jag kan inte riktigt förstå varför just dessa minnen är de som lagras bäst. Men kanske jag borde vara glad att jag minns, att jag varje år den 11 Augusti återupplever dessa minnen i mitt eget huvud. Kanske är det bra att jag aldrig glömmer, för att återuppleva den känslan gör så att jag aldrig glömmer dig och hur mycket du betydde för mig och fortfarande gör. Hur många gånger har jag inte tänkt när jag stått inför en jobbig uppgift att "jag gör det här för dig", "att om du såg mig nu så skulle du vara så stolt".
Att som något förvirrad trettonåring förlora någon som betyder så oerhört mycket är svårt, men det har också gjort mig till en starkare person. Och även fast du inte finns här brevid mig idag och kan se den person jag har blivit, så är det en stor tröst att veta att hade du varit här hade du varit stolt. Det vet jag, och det räcker för mig nu när jag inte kan få mer än så. Men trotts det så kan jag inte låta bli att undra hur det skulle ha varit om du hade varit här med oss fortfarande, att fått se ditt leende när jag 2008 gick ner för trappan vid Mälsåkerslott med mina slutbetyg i handen. Eller hur det hade känts fått din värmande kram den 9 Juni när jag sprang ut genom dörrarna på Thomasgymnasiet. Hur det hade känts om du funnits vid min sida när jag som nybliven 18åring fick möta världen i ett helt nytt perspektiv. Jag kan inte låta bli att drömma om hur det hade varit om du hade varit här.
Ibland känns saknaden extra stor, det händer då att jag fäller en tår för att jag saknar dig så. Men jag vet att i hjärtat finns du alltid kvar här hos mig, varje dag, varje händelse då finns du här hos mig.
Att som något förvirrad trettonåring förlora någon som betyder så oerhört mycket är svårt, men det har också gjort mig till en starkare person. Och även fast du inte finns här brevid mig idag och kan se den person jag har blivit, så är det en stor tröst att veta att hade du varit här hade du varit stolt. Det vet jag, och det räcker för mig nu när jag inte kan få mer än så. Men trotts det så kan jag inte låta bli att undra hur det skulle ha varit om du hade varit här med oss fortfarande, att fått se ditt leende när jag 2008 gick ner för trappan vid Mälsåkerslott med mina slutbetyg i handen. Eller hur det hade känts fått din värmande kram den 9 Juni när jag sprang ut genom dörrarna på Thomasgymnasiet. Hur det hade känts om du funnits vid min sida när jag som nybliven 18åring fick möta världen i ett helt nytt perspektiv. Jag kan inte låta bli att drömma om hur det hade varit om du hade varit här.
Ibland känns saknaden extra stor, det händer då att jag fäller en tår för att jag saknar dig så. Men jag vet att i hjärtat finns du alltid kvar här hos mig, varje dag, varje händelse då finns du här hos mig.
Jag kommer alltid älska dig min kära Morfar! <3
Kommentarer
Postat av: Moa
Så jävla fint skrivet.. förlåt min svordom .. <3 Sörjer med er .. även fast jag inte kände honom .. alltid lika synd .. therese har berättat mycket om honom . Han verkade och är en underbar människa <3
Trackback
