Malin Liljeholm

De kan inte fortsätta såhär, de känns som dom dåliga ursäkterna till varför jag aldrig gör någonting i tid börjar ta slut. Men sanningen är jobbig.. egentligen vill jag ju inte erkänna hur de verkligen är. Men att hela tiden gå runt och känna mig som en dålig människa, de orkar jag inte längre.

Men när man alltid har varit den där duktiga som alltid gör läxorna i tid, när det är de enda som man verkligen har känt att man är bra på. Ja när man inte längre orkar.. när allting rasar och man får rest på rest på rest som samlas på hög. Då känner man sig så dålig, jag vill inte längre veta av skolan, jag vill inte prata om de vill inte tänka på de.. men endå är det de tankarna som följer mig mest. Jag är rädd för vad folk ska tycka om dom får reda på hur det verkligen är, vill inte visa mig svag i det som tidigare var min starkaste egenskap. Jag är rädd att dom inte längre kommer vara stolta över mig, och att dom ska se ner på mig.

Men nu har jag försökt hålla fasaden uppe länge, försökt koncentrerat mig på annat.. gråtit när ingen kan se och ljugit när dom frågat hur de går.

Men nu måste jag förklara, för jag orkar inte bära de här själv längre.. De får bära eller brista, för nu går de inte längre.

Jag vet att de finns en person som förstår mig och de stödet betyder enormt mycket, men de är inte tillräckligt.. inte tillräckligt för att allt ska bli bra. Men du ska veta att utan dig skulle jag inte ha klarat mig såhär långt! ♥

/Malin